Det är okej att sörja att du har en kronisk sjukdom

”Till slut går det varken att förtränga eller förneka situationen, man måste erkänna att läget är som det är. Med detta erkännande följer en sorg över det man har förlorat, må det vara en mage som är ur funktion, en bristande sömn, ett skelett som deformeras eller organ som sviktar. Det här är inga småsaker. Nya symptom är livsomvälvande.”

kronisk smärta, kronisk värk, långvarig smärta, långvarig värk, sorgbearbetning, sörja att man är sjuk

Jag var bara ett barn när jag fick min kroniska sjukdom på grund av ett medicinskt trauma. Den ena dagen mådde jag som de flesta tioåringar gör och den andra dagen rycktes min barndom ifrån mig. Ända sedan dess har jag levt med värk i hela kroppen. Det är väl ingen som väntar sig att ett benbrott i underarmen ska leda till flera misslyckade operationer och klantiga missar av sjukvården under rehabiliteringen. Men det var vad som hände.

När man drabbas av en kronisk sjukdom är det som om man dör och återuppstår i en ny tillvaro. Livet blir aldrig vad det har varit, och faktiskt kan det vara snudd på omöjligt att föreställa sig att man kanske kommer må dåligt varje dag i resten av sitt liv. För mig har i alla fall tanken varit svindlande. I kombination med smärtan och alla följdsymptom har tanken på – och senare vetskapen om – att jag aldrig kommer bli frisk varit förkrossande. Jag sörjde min sjukdom i över tio år. Året jag fyllde tjugo lovade jag mig själv att acceptera smärtan och att börja leva trots den.

Acceptansen var på många sätt befriande. Så här i efterhand kan jag också förstå hur den fick mig att förtränga alla de förluster den kroniska sjukdomen medförde, varför det inte heller var acceptans i ordets sanna bemärkelse. Jag förbjöd mig själv att ”gnälla” – vad nu att ”gnälla” innebär (?) – och att gråta över min lott i livet. Jag tyckte att det gjorde mig svag och hindrade mig från att skapa mig en rolig och meningsfull tillvaro.

Förr än senare hinner verkligheten ikapp. Jag kan inte tala för alla som har en kronisk sjukdom, men mitt liv med ohälsa har fått mig att inse att när man väl har drabbats fortsätter symptomen att växa i antal. Varje år bjuder på nya hälsochocker. Till slut går det varken att förtränga eller förneka situationen, man måste erkänna att läget är som det är. Med detta erkännande följer en sorg över det man har förlorat, må det vara en mage som är ur funktion, en bristande sömn, ett skelett som deformeras eller organ som sviktar. Det här är inga småsaker. Nya symptom är livsomvälvande.

I ett särskilt svårt läge kan det hända att man känner sig ledsen och tycker att livet är orättvist, att man jämför sig själv med den man en gång var och att man lamslås av sorg. Jag har gjort en ny deal med mig själv: ”Sandra, det är okej att sörja att du har en kronisk sjukdom”. Att tillåta mig själv att sörja – och att vara ledsen eller arg, för den delen – har varit en absolut nödvändighet för att jag ska kunna resa mig upp efter ett tufft bakslag, och det är detta som har fått mig att tycka att verklig acceptans inkluderar såväl glädje som sorg.

Text: Sandra Jönsson
Källa: Bättre hälsa
Bild: © eyetronic / Adobe Stock